Ok. Jag måste lära mig att uppskatta livet, hälsan och allt annat som vi har. För vi har massor och jämfört med många andra har vi det helt fantastiskt. Men utan hälsan har man inget. Tyvärr (eller njaäa, varför tyvärr.. den är viktig, bara att det lät så lökigt). Vi skulle ut på picknick jag och barnen i torsdagseftermiddags. Mattias fixade mackor och jag packade ner allt. Alvin stod och väntade hoppfullt men började hosta. Och hosta - tills det kom blod. Och då inte bara lite - massor. Det kom från näsan och från munnen och det var mkt.. slem. Vi fick ställa honom över vasken och lät honom stå där ett tag tills det inte gick längre, för han fick ingen luft. Skorpan ska ju trilla av efter en operation och ja - det ska blöda lite, men inte så här mkt!? Eller. Vi ringde både 1177 och Öron-näsa-hals i Landskrona som tillsist var de som svarade. De beordrade oss att åka in direkt till Lund - akut och att de skulle ringa dit först och meddela att vi var på väg. Hela familjen in i Focusen (för en var ju tvungen att hjälpa Alvin där bak med allt blod) och mot Lund. Då slutar det blöda. Puh! Ska vi vända är då frågan - för det hemskaste helt plötsligt blir inte blodet utan att dyka upp akut och vara en nojig förälder utan en katastrof att visa upp. Absurd tanke, men det är faktiskt det man sist vill.. eller i alla fall jag.
Nåväl, vi åkte in igen vilket var tur...
Det började blöda igen och det visade sig att det var ganska allvarligt. En ficka hade bildats bakom själva skorporna och lett till en infektion.
För att göra en lång historia lite kortare; In kommer en Anestesiläkare med följe, bokar på stående fot en operationssal & personal, vi körde genom kulvertar till kirurgen med Mattias och Alvin i rullstolen, jag och Wilmer försöker hänga med, Alvin svimmar i Mattias knä väl vid kirurgen, operation, uppvak och väntan...
Vid 23 får han sin första påse blod och antibiotika och blodförtjockande medel (som han fortfarande äter). Sen sitter jag hos Alvin på post op. till 02.45 innan en syster från BUS hämtar oss till vårt rum på avdelning 64. Då kan jag sova några timmar. Sen mer blod innan vi får åka hem dagen efter vid 15 tiden...Hans hb var fortfarande ganska lågt.
Vi fick bo på en avdelning med leukemidrabbade barn etc. så som sagt - det finns alltid de som har det jobbigare och det vi gick igenom var ingenting mot det de kämpar med varje dag. Fy bubblan vilken tur vi ändå har! pust ;/
3 kommentarer:
Hjälp! Har inte haft en tanke på att sådant kan hända när man är förälder. Tufft jobbat av er!
att vara förälder är ett konstant ororande inför allt som kan hända.. först oroar man sig för att inte bli med barn/eller för att Bli gravid - sen för om de är ok när de är i magen.. osv. Hela tiden nåt ;) tyvärr. Men samtidigt så ordnar sig det mesta och de små liven är otroligt tuffa och starka - som tur är! Man lär sig helt enkelt tillsammans med dem ;)
Halleda, vilken historia. Sicken tur att ni fortsatte mot akuten. Krya på dig, Alvin!
Skicka en kommentar